Ansvarsprincipen i utmanande situationer

Barnen ges ofta skulden för problemskapande beteenden men har själva inte strategier för att kunna hantera situationen.

Pedagogerna har sin gemensamma veckosittning. De sitter och pratar om Wilmas utbrott som inte minskat i antal. Senast slog hon en plastspade i huvudet på Stella. Hon får ju så mycket uppmärksamhet, den tjejen. Jag fattar inte hur vi ska göra med henne faktiskt, säger en av pedagogerna. En annan berättar: Det hjälpte inte att jag sade åt henne på skarpen och när jag tog spaden ifrån henne började hon sparka mot mig. Jag pratade med Wilmas pappa om situationen. Han såg trött ut. Jag frågade om hon slår lillebror hemma men det förnekar han. Kan det verkligen vara så? De för en lång diskussion om sina tankar om Wilmas hemsituation innan den sista kvarten ägnas åt andra frågor.

Det vi kan se är att pedagogerna hamnat i ett läge där de inte vet hur utbrotten ska minskas. De uttrycker uppgivenhet och ägnar tiden åt att tala om hemsituationen. Pedagogerna har nu slagit i metodtaket. De saknar strategier och arbetssätt för att förändra situationen. Ansvaret placeras utanför dem själva – hos vårdnadshavarna men det skulle även kunna vara hos chefen, socialtjänsten, BUP eller barnet självt.

Problemskapande beteenden landar inte sällan i knäet på barnen själva. Vissa kan återkommande få tillsägelser, förmaningar och skäll utan att deras handlingsmönster förändras det minsta. Det är relaterat till att barnet inte har strategier att göra på ett annat sätt eftersom situationen innebär överkrav.

Att bli fråntagen spaden kommer inte heller att utveckla Wilmas förmåga att handla på ett annat sätt i pressade lägen. Istället är det inte osannolikt att Wilma uppfattar det som ett straff – och det är barnets upplevelse som är avgörande här. Vuxna kallar ofta sådant för konsekvenser och tänker att ett oönskat beteende minskar vid en negativ konsekvens. Så blir det ofta för dem själva och de kan se det hos en hel del barn. Men för dem som saknar strategier att göra på ett annat sätt landar det lätt i en känsla av att bli orättvist behandlad. Sådant brukar påverka relationer negativt vilket kan ha en förödande effekt.

Pedagogerna behöver analysera situationen och samla in kunskap om likande situationer. Vad ställer situationen med spaden för krav på Wilma? Finns det samband mellan olika incidenter? Vad blir utmanande för henne och vilka förmågor och färdigheter behövs för att klara av de utmaningar hon möter? Vad behöver pedagogerna göra för att underlätta?

När ett barn inte kan ta ansvar i en viss situation går ansvaret över till pedagogen. Om pedagogen inte klarar av att stötta barnet, i att klara av situationen, går ansvaret över till chefen. Det kallas för ansvarsprincipen.

Vårdnadshavarna är inte på plats när det händer. Ansvaret är förskolans. Vilka kunskaper kan inhämtas från böcker, filmer, handledning, utbildning eller samtal med kollegor? Hur ska ett systematiskt arbete bli en del av vardagen? Hur bör den knappa gemensamma tiden användas? Hur ska chefen göra för att bistå? Här behöver arbetet börja. Det är först när vi tar ansvar som vi kan påverka. 

Litteratur

Hejlskov Elvén, B & Edfelt D. (2017). Beteendeproblem i förskolan. Stockholm: Natur & Kultur.

 

Läs fler

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant