Linnéstugans förskola ligger i ett lugnt villaområde i Sjöbo. Från insidan av det vita enplanshuset hörs bankande och slipande. Barnen på yngrebarnsavdelningen har tumlat in i verkstaden där det står en stor bil i trä som de kan klättra på.

– Nu ska vi snickra. Vill ni ha handskar när ni hamrar? undrar förskolläraren Louise Lindhardt Jörgensen.

Iklädda keps och handskar tar barnen sig an uppgifterna med stor iver. De målar, tvättar och byter till imaginära vinterdäck. Louise Lindhardt Jörgensen har själv en formel 1-keps på huvudet.

Efter en stund tröttnar ett av barnen och glider iväg mot en korg med matvaror som står i ena änden av rummet. Den är just nu mer intressant än att tvätta bilrutorna. Louise Lindhardt Jörgensen observerar vad som händer och frågar:

– Tror du att kompisarna som jobbar behöver mat?

De packar ihop en picknickkorg med grönsaker och en rutig duk som de tar med sig till bilen. Inga andra aktiviteter pågår i rummet och i den här stunden märks en stark gemenskap mellan barnen.

Kan det vara så att färre val ger ett större lugn? I Sjöbo arbetar Linnéstugans och Lillgårdens förskolor medvetet med att dra ner på antalet prylar i lärmiljöerna. Det som finns ska fungera som rekvisita till leken snarare än att styra den. Hellre många klossar med liten variation.

Förändringen av förskolornas lärmiljöer är ett resultat av att Sjöbos kommunala förskolor de senaste åren haft ett nära samarbete med Högskolan Kristianstad där de både fått ta del av och bidragit till forskning inom olika ämnesområden.

– Det är en ny värld, berättar förskolläraren Irené B Nilsson.

Hon är processledare på Centrums förskoleenhet, tillsammans med Katarina Johansson och Maria E Andersson. Rollen kan liknas vid försteförskollärarens när de i ett nära samarbete med förskolechefen för ut ny kunskap i arbets-
lagen.

"Man kan klara sådant man inte tror att man kan i verkligheten. Det är en tillåtande väg till lärande."

Reggio Emilia-pedagogiken och inte minst författaren och pedagogistan Ann Åberg har inspirerat till nya tankesätt där leken är central för undervisningen. Som ett led i denna utveckling har de gått igenom alla utrymmen i förskolorna för att ta reda på vad de signalerar på barnens höjd och förändrat ytor i lokalerna som tidigare varit lite glömda. Irené B Nilsson visar hur de gjort en gång av fotavtryck i en tidigare ganska tråkig passage. Genom att ge barnen stimulans sänker de också tempot. En korridor som man tidigare rusade igenom så fort som möjligt för att nå fram till ett roligare rum har nu fått ett värde vilket får barnen att sänka farten.

De nya tankesätten och de förändrade miljöerna har inte lett till ökade kostnader. Snarare tvärtom. För att barnen inte ska låsa sig vid att leka på ett speciellt sätt väljer pedagogerna gärna återvinnings- och naturmaterial. Det kan till exempel vara trä och klossar eller riktiga redskap som svamparna och penslarna i bilrummet.

– Vi försöker dra ner på förutbestämt material och ge ett komplement till det barnen leker med hemma, säger Katarina Johansson.

Målet är att barnens kreativitet och förmåga att leva sig in i leken ska vara det som skapar spänningen, inte de mest åtråvärda prylarna. Katarina Johansson tycker att det har gjort skillnad:

– Byggtekniken har utvecklats sedan vi började arbeta annorlunda. Barnen använder utrymmet på ett annat sätt och brer ut sig mer. De bygger större på både bredden och höjden.

Vill barnen blanda material mellan rummen är det också helt okej, om det är en del av aktiviteten.

– Man ska till exempel kunna använda penna och papper i byggrummet för att skriva en lista till leken när man bygger, säger Irené B Nilsson.

Det råder en tillåtande atmosfär där pedagogerna delar upp sig efter barnens intressen och planerar för att det ska bli så få avbrott som möjligt.

– Vi fredar leken och låter den vara kvar och ta plats. Om det pågår en lek försöker vi att inte gå in och störa kollegorna heller, berättar Irené B Nilsson.

Det har lett till att de själva har roligare tillsammans med barnen.

På frågan varför leken är viktig svarar Maria E Andersson:

– I leken kan man imitera. Man kan klara sådant man inte tror att man kan i verkligheten. Det är en tillåtande väg till lärande.

Katarina Johansson fyller i:

– Barnen lär sig att fungera socialt. Det är ett bra redskap att visa hur man fungerar i grupp. Lek är roligt och när man har roligt lär man sig mer och blir trygg.

För att utvärdera sitt eget arbete dokumenterar de genom bland annat film, för att sedan kunna gå tillbaka på reflektionsdagarna och diskutera vad som fungerat och hur de ska gå vidare.

– Vi har mål med undervisningen och det är vi pedagoger som står för planeringen, men vi försöker samtidigt fånga upp barnens intressen i stunden, säger Maria E Andersson.

Praktiskt innebär det att de tar vara på den lek som barnen initierar och gör undervisning omkring den.

Ett sätt att göra det är att ställa frågor som får barnen att reflektera eller som leder leken framåt. Till exempel: Hur kunde det hända? Vad händer om vi istället gör så här?

– Vi förklarar och ger barnen ord på det de upplever, säger Katarina Johansson.

Några lärdomar har de fått på vägen. Viljan att låta barnen leka fritt innebar i början att de yngre barnen fick för många val när de kom in i ateljén.

– Det blev inte riktigt bra att allt var tillgängligt från början. Barnen behöver en introduktion och det är viktigt att ta in några i taget. Ibland kan man också behöva styra upp så att det finns några ”fiffiga kompisar” som vet hur man gör och visar kompisarna, berättar Katarina Johansson.

Idag får barnen ibland välja grupper efter intressen och ibland blir de uppdelade.

– Vi ser till vad barnen kan utmanas i, säger Irené B Nilsson.

I bygg- och sagoprojekt kan pedagogerna mycket väl ta tillvara populärkulturen för att fånga barnens intresse. Just nu är Babblarna väldigt populära och pedagogerna har använt figurerna för att blåsa nytt liv i sagorummet där de märkte att barnens intresse sjunkit.

Goda förutsättningar för lek är en balansgång mellan att lägga till och att dra ifrån. Det gäller även de digitala lärmiljöerna.

I båda förskolorna är det god tillgång till surfplattor och tidigare upplevde de att barnen ville sitta för långa stunder utan att bli klara. Det fanns alltid ett nytt spel att gå vidare till. Då valde pedagogerna att strukturera om innehållet och rensa ut sådant som inte var relevant. Nu har varje surfplatta ett tema och ganska få alternativ, berättar Maria E Andersson.

– På min avdelning har vi tre plattor som vi delat upp i språk, matte och normer & värden.

Sagor inspirerar barnen och utvecklar deras fantasi.

Ny rekvisita kan hjälpa barnen att komma vidare i leken. Här är det picknickpaus för trötta mekaniker.

För pedagogerna har arbetsdagarna blivit roligare sedan de själva blivit medlekare.

En tiger möter en krokodil och ett nytt äventyr har börjat.

Pedagogerna jobbar för att skapa inspirerande miljöer och lägger stor vikt vid vad rummen signalerar på barnens höjd.

Du sitter i lådan och jag har den över mig. Irené B Nilsson och Sofia Anderberg leker.

Att ta sig tid att lyssna på barnen är en viktig del av pedagogiken.

Prev

Next