Kultur – att skapa mening

Ibland betraktas kultur som något oföränderligt och människor kan bli representanter för något de kanske inte känner eller tycker. Men kultur handlar om att skapa ordning och mening i tillvaron och är egentligen föreställningar och idéer som formar och formas av sociala relationer mellan människor. 

För många år sedan brukade Filadelfia komma till den jämtländska byn Laxsjö och ordna barntimmar varje vecka. Anders (fiktivt namn) brukade leda dessa timmar. Han kom resande från tätorten några mil bort. Han satt med sin gitarr framför de tio-tolv barnen som var mellan fem och tio år. Anders brukade berätta bibliska historier där den kristna moralen om materiell försakelse, kärlek och förlåtelse var framträdande. Han spelade och lärde barnen ”andliga sånger” och han ordnade även gissningslekar om mer världsliga ting, liksom små allmänna kunskapstävlingar. 

Vid ett sådant tillfälle hade Anders följande gåta, ”Jag bränns men är inte het. Vem är jag?” Barnen satt tysta och funderade en liten stund. Plötsligt ropade en liten femårig flicka, ”Jesus!” Anders såg lite konfunderad ut, svarade något vagt och började titta efter någon annan som kunde svara. En av pojkarna föreslog då istället ”människan” som svar. Då måste Anders ge någon ledtråd och sa att det började på ”b”. ”Babian!” ropade en annan av de äldre pojkarna. Det märktes alltmer att Anders kände sig oförstående inför barnens svar. Drev de med honom? Kunde de verkligen ingenting? Till slut gav han upp och talade om det rätta svaret: ”Det är brännässla, vet ja’!” Barnen tystnade och såg snopna ut, särskilt de yngre barnen. 

Hur kommer det sig att flickan svarade ”Jesus” på gåtan? Anders verkade inte veta om barnen drev med honom eller om de faktiskt inte visste svaret. Många gånger verkade barnen inte vara lättare att förstå och kontrollera än de afrikanska ”infödingar” missionen riktade sig till, som Anders hade berättat om. Flickan drev inte med honom och troligtvis var hon för liten för att riktigt kunna använda sig av alfabetet. Givet det allmänna sammanhanget och den specifika situationen tycks några komponenter viktiga för att förstå flickans svar – önskan att få delta, vara duktig, den allmänt kristna inriktningen, de asymmetriska relationerna. 

Anders självväckte nog lätt associationen till Jesus, eftersom han så ofta talade om Jesus. Även om det svaret vid närmare eftertanke vore fel skulle det säkert vara rätt på ett annat sätt – man ska alltid tänka på Jesus. De andra svaren kan tolkas på liknande sätt, men där var barnen äldre och de äldsta var också benägna att retas med Anders, liksom med småbarnen, även briljera lite inför dem. Anders fråga representerar och väcker med andra ord oförutsedda, situationsbundna associationer som till synes inte har med saken att göra och som han är obenägen att ta till sig. Så kan många situationer vara, människor säger och gör saker som man inte riktigt förstår, man tolkar utifrån sina erfarenheter, sin position i sammanhanget.  

Vi är alla sysselsatta med att skapa ordning och mening i tillvaron, vilket sker genom att göra distinktioner, klassificera likhet och olikhet, söka innebörder, men vi gör det på olika sätt, med de medel som står oss till buds. Man kan säga att det är det som gör människan kulturell. Kultur är då de uppsättningar föreställningar och idéer som både formas av, och formar, de pågående sociala relationer människor är delaktiga i. Ur den synvinkeln finns det inget socialt liv utan kultur och ingen kultur utan en social verklighet.  

I viss mån delar människor sin tanke- och erfarenhetsvärld med andra i sin omgivning, de är i någon mån kollektiva. Men vi har också olika personliga erfarenheter och sociala positioner, vilket bidrar till att vi uppfattar samma händelser på olika sätt. Det betyder att ett samhälle aldrig är homogent. Man kan till exempel uppfatta sig själv eller beteckna andra som arbetare, pedagog, medel-klass, svensk, invandrare, somalisk, bonde, jude, kristen, same, stadsbo, irakisk, barn, vuxen på olika sätt, och dessa uppfattningar förändras över tid och i olika situationer. Ur den synvinkeln motsvaras inte ett samhälle eller en grupp av ”en kultur”, utan människor är invecklade i komplexa sociala processer av meningsskapande. Man ingår i sociala sammanhang som också inbegriper motsättningar och konflikter.   

Men det finns en benägenhet att tala om ”kultur” som något fristående från det pågående sociala sammanhanget. Det sägs ofta att människor har en kultur. Kultur blir då som en form, ett ting, oföränderligt och lika för alla som antas tillhöra en viss ”kultur”. Då påtvingar man andra en likhet som de kanske varken har eller känner. Man förnekar därmed de distinktioner människor själva kanske gör och vill uttrycka. Personer, både vuxna och barn, reduceras till att bli representanter för ”en kultur” och allt de gör eller säger, även deras utseende, hår- eller hudfärg, ses som tecken på ”deras kultur”. Att hela tiden söka tecken hos andra om hur de ”är” och skiljer sig från en själv inbjuder till att ta avstånd och markera mellan ”oss” och ”dom”.  

”Det finns en benägenhet att tala om ’kultur’ som något fristående från det pågående sociala sammanhanget.”

Socialt liv formas inte bara av människors föreställningar, utan det handlar också om konkreta materiella och politiska realiteter som är en del, direkt eller indirekt, av det pågående livet och våra sociala erfarenheter. Vissa övergripande institutionella och ideologiska drag i till exempel den svenska samhällsorganisationen och dess historia griper in i sociala erfarenheter och vardagliga föreställningar och förhållanden. Det gör inte medborgarna likadana allihop men det gör oss beredda att identifiera oss och andra som svenska, även om det visar sig att innebörden vi lägger i nationalitetsbeteckningen kan variera avsevärt och stå i motsättning till varandra. 

Det förekommer många uttryck för att markera sociala och kulturella skillnader i vårt samhälle, liksom frågan om tillhörighet. I det sammanhanget refereras ofta till ”mångfald”. Det kan då vara lätt att man tänker att andra representerar inslag i mångfalden, inte att man själv är en del av den. Men utifrån vilket perspektiv bestäms en mångfald och vad den består av? 

Precis som vi delar in människor i kategorier som barn och vuxna, delar vi också in tillvaron i andra slags motsatser – kultur och natur (eller biologi), individ och samhälle, kropp och själ, känsla och förnuft. Svårigheterna med sådana uppdelningar visar sig särskilt när man ska försöka bestämma var gränsen går mellan dem, till exempel kultur och natur eller mellan individ och samhälle. Naturen (eller biologin) brukar stå för det givna, det som gäller för alla människor, medan det som räknas till kultur är det formade, det specifika för olika människor eller grupper av människor. Utan att problematisera vad man lägger i natur eller kultur, kan man tillskriva andra människor egenskaper som man uppfattar som naturliga och därmed universella, när de snarare är uttryck för ens egen kulturella syn på vad som är naturligt. Det man antar vara naturligt blir dessutom ofta översatt till det ”normala”.  

Barn, i synnerhet de yngsta barnen, kan väcka tankar om ”det naturliga”, vilket gör att vad vi anser vara barn, barns behov och barns rätt tas som universellt giltiga. Men barn är inte skilda från ett socialt, politiskt och kulturellt sammanhang, att vara barn är inte något naturtillstånd. När man talar om eller tänker på det man ser som sin egen kultur kan det nog gärna framstå som det ”normala”, det ”naturliga” sättet att vara och tänka, medan andras kultur lätt framstår som ett problem, kanske särskilt när det gäller barn och deras uppfostran. 

Så istället för att tala om att ”ha en kultur” kan man hellre utgå ifrån att människor omfattar komplexa tankevärldar, att människor i och genom sina olika relationer till andra skapar mening. Detta gäller alla människor, barn och vuxna, var de än räknar sin tillhörighet. Vi använder oss av de medel vi har tillgång till i olika situationer, som den lilla femåriga flickan i Laxsjö, för att tolka och förklara skeenden och relationer i vår omgivning liksom i den vidare världen. Och dessa ”medel” är föränderliga och mångtydiga. 

Karin Norman

Karin Norman

Professor emeritus i socialantropologi, Stockholms universitet. Forskar om migration, flyktingskap och erfarenheter av exil, teman som också belyser former av tillhörighet och utanförskap. Har också ägnat sig åt frågor om barndom, socialisation, familj och det ideologiska/nationella formandet av den sociala personen. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant