Vem får extra stöd?

Med hjälp av pedagogisk kartläggning ska pedagogerna komma fram till vilket stöd som behövs – men då behöver man först ha lagt märke till att barnet är i behov av stöd. Finns det en risk att flickor, vars problematik ofta inte märks tydligt, inte får den uppmärksamhet och det stöd de skulle behöva?

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, upptäckte vid en genomgång av de förfrågningar som kom in till myndigheten mellan 2013 och 2015 att det fanns en tydlig slagsida för pojkar bland de ärenden de hade. 56 procent av alla stödinsatser 2015 från myndighetens rådgivare gick till pojkar och 14 procent till flickor. Resterande insatser gick till hela grupper. De barn som får särskilt stöd är oftast pojkar med ett utagerande beteende och SPSM upptäckte också att detsamma gällde de flickor de fick förfrågan om: Det var flickor med ett ”pojkaktigt” beteende. 

De outtalade förväntningarna på flickor respektive pojkars beteende har förändrats en hel del men det finns fortfarande skillnader som genusforskningen bland annat belyser. Flickor förväntas vara tysta och lugna och pojkar aktiva och framåt, även om dessa förväntningar aldrig skulle formuleras. Den här typen av förväntningar ges ibland som förklaring till att flickor med neuropsykiatriska svårigheter verkar anstränga sig så mycket för att klara dagen i förskolan eller skolan. Många föräldrar som är oroliga över sina flickors svårigheter i förskoleåldern beskriver dem som ”helt slut” efter förskoledagen och då ofta utagerande i hemmet. Problemen är inte sällan mycket större hemma än i förskolan. Detta leder till att man underskattar flickors svårigheter – det fungerar ju i förskolan – och därför missar man även från sjukvårdens sida hur stora svårigheterna faktiskt är. Tvärtom brukar det vara för pojkarna – de har ofta mer uttalade svårigheter i förskolan än hemma.

Skolinspektionen (2017) konstaterar i sin granskning Förskolans arbete med barn i behov av särskilt stöd att det i dagsläget inte finns några säkra siffror på hur många barn som är i behov av särskilt stöd – ett inte särskilt tydligt definierat begrepp – men två studier från 2010 pekar på att det kan vara så många som 17–20 procent av alla barn. Fyra procent av barnen i de undersökta grupperna hade fastställda diagnoser och det är främst de som får särskilt stöd i praktiken, trots att det i skollagen framgår att särskilt stöd ska ges efter behov och inte efter dia-gnos. Skolinspektionen riktade kritik mot två av tre förskolor i granskningen och pekade på vikten av att göra en ordentlig kartläggning för att identifiera i vilka situationer som barnet behöver stöd och på vilket sätt.

En del barn har svårt att komma in i gruppen i förskolan och får därför mindre möjlighet att utveckla det sociala samspelet med andra barn. Om man enbart tittar på de barn som är utagerande missar man dem som har språkliga eller kommunikativa svårigheter och som är duktiga på att sysselsätta sig själva. Neuropsykiatriska svårigheter finns även hos flickor, men de har sällan samma symtom som pojkar och flickor får sällan en neuropsykiatrisk diagnos i förskoleåldern. De vanligaste symtomen på adhd hos flickor är ångest och depression och de får ofta inte hjälp förrän de söker barnpsykiatrisk hjälp i tonåren. Även om det har blivit bättre under de senaste 20 åren, finns det fortfarande ett mörkertal bland flickorna, där det tyvärr ofta hinner gå väldigt långt innan man förstår hur svårt de har det. Många av de flickor som får svårigheter i tonåren hade behövt hjälp och förståelse tidigare.

”Om man enbart tittar på de barn som är utagerande missar man dem som har språkliga eller kommunikativa svårigheter.”

Så här skulle det kunna se ut för flickor som har neuropsykiatriska svårigheter: Olivia är en försiktig flicka i treårsåldern som inte säger så mycket, men verkar förstå sådant som ”nu ska vi gå ut” eller ”nu är det mat”. Hon använder själv några enstaka ord och personalen behöver ofta gissa vad hon vill. Olivia är självgående och klarar alla rutiner själv, men personalen behöver uppmärksamma henne på vad som ska hända. Hon sysselsätter sig själv och verkar aldrig ha tråkigt. Hennes lek är begränsad till några aktiviteter som hon har tyckt om ända sedan hon började i förskolan. Ibland tas hon med i leken av någon av de andra flickorna. Då är hon alltid katt. Ibland fortsätter hon att ”leka katt” långt efter gruppleken tagit slut. Hon drar sig undan om det blir stökigt och personalen kan hitta henne inkrupen i ett skåp i ett av lekrummen. I gemensamma samlingar eller lekar tittar hon på utan att delta. Föräldrarna berättar att hon kan alla rörelselekar och sånger hemma.

Olivia kommer inte att ställa till med några problem för personalen, men skulle behöva både träning och stöd att utveckla sin kommunikation och utvidga sin beteenderepertoar. Med vuxenstöd skulle man kunna hjälpa Olivia utveckla kommunikationen, förstå leken och stimulera henne att upptäcka andra saker än de hon själv valt. Problemet är att gruppen där Olivia går är orolig och personal- omsättningen stor. Förskolan har omorganiserats och den nya organisationen har inte riktigt satt sig ännu. Olivias behov av stöd handlar inte bara om hennes egna förutsättningar utan också mycket om hur verksamheten är organiserad. Är det oroligt i gruppen kommer barn som Olivia att dra sig undan mer och barn som är utagerande hamna i fler konfliktsituationer som personalen behöver gripa in i.

Barn som lätt blir frustrerade och arga, rymmer, som reagerar kraftigt när det inte blir som de tänkt och där personalen ofta behöver gripa in och avstyra konflikter och bråk – det är de barnen som får mest uppmärksamhet och insatser. Om behov av särskilt stöd framförallt utgår från vilka barn som är utagerande och stör gruppen kommer flickor som Olivia inte få stöd. Det är lätt att tro att barn som inte protesterar utan följer gruppen också förstår och klarar sig, men så behöver det inte vara.

Vad kan man då göra för att inte missa de tysta flickornas behov?

  • Lyssna på föräldrar som berättar om oro för flickor, även om ni inte lagt märke till något i förskolan. Ta föräldrarna på allvar!
  • Var särskilt uppmärksam på barn som inte pockar på uppmärksamhet och som verkar vara självgående. Uppmärksamma barn som inte ber om det.
  • Observera! Att medvetet fokusera på de barn som inte drar till sig mest uppmärksamhet kan vara en väg att upptäcka flickors svårigheter.

Skolinspektionen framhåller att personalen behöver ha tid att prata sig samman och ha möjligheter att få hjälp från specialister då det behövs. Det behövs en tydlig plan för insatsen och regelbunden uppföljning för att man ska veta att man sätter in stöd på rätt sätt. 

Vad kan vi göra i förskolan?

Gör en analys och undersök i vilka situationer som barnet behöver stöd. Bestäm en situation att arbeta med.

• Planera – Vem gör vad? Hur? När börjar vi? När utvärderar vi?

• Genomför – Pröva under en period. Dokumentera.

• Analysera – Hur gick det? Fungerade planen bra? Behöver ni mer information/kunskap för att förstå varför problemet uppstår? Kanske behöver ni fråga föräldrarna eller ta in handledning?

Gå vidare till nästa problematiska situation och använd er av de strategier som fungerat.

Litteratur

Kopp, S. (2019) Adhd hos flickor – en sammanställning av kunskapsutvecklingen under åren 2000–2010. gillberg.blogg.u.se/sv/2019/11/04/adhd-hos-flickor-ensammanstallning-
av-kunskapsutvecklingen-under-aren-2000-2010-avsvenny-kopp/

Pettersson, C., Wickman,K., Takala, M. (2017): Genus och specialpedagogik – praktiknära perspektiv. En vetenskaplig antologi från Specialpedagogiska skolmyndigheten. 

Skolinspektionen (2017): Förskolans arbete med barn i behov av särskilt stöd. 

SPSM (spsm.se/ genus-specialpedagogik- praktiknära-perspektiv/

Gunilla Carlsson Kendall

Gunilla Carlsson Kendall

Leg. psykolog med neuropsykologisk inriktning, handledare, utbildare och författare med lång erfarenhet av att arbeta med barn med olika typer av svårigheter.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant