Följa, delta, leda – att vara nära leken

Lek ska ha en central plats i förskolan och vi behöver bidra till miljöer och förhållningssätt som uppmuntrar lekande. Tas leken för given blir vi inte de goda lekförebilder vi ska vara. Vi behöver tillsammans reflektera över vår inställning till lek och skapa en samsyn och ett gemensamt ”lekspråk”. 

I läroplanen tillskrivs förskolläraren ett särskilt ansvar att leda arbetet, samtidigt är alla i arbetslaget viktiga som lekförebilder och ska bidra. Som barnskötare är vi ofta nära barnen och det är bra eftersom vi måste vara nära barns lek för att få syn på vad lekande innebär, och vad som kanske hindrar eller kan främja den, så att vi sedan kan analysera och veta vad som kan göras för att uppmuntra, stimulera och utmana lekandet. Det är helt i enlighet med läroplanen. 
Att vara nära leken handlar om att följa barnens lek, att delta i den som medlekare eller leda leken. Det handlar också om att iscensätta rum och material som inspirerar till lekande, och som utmanar barnen att utveckla leken. 

Att följa och delta i barns lek bygger både relationer och ger oss möjlighet att få en inblick i hur barnen fantiserar och hittar på, hur de tänker, vad de är intresserade av och nyfikna på. Utifrån det kan vi stimulera och utmana dem att gå vidare genom att tillföra lekandet något eller själv leda leken. 

I förskolan Apelsinen har det just varit samling. Där får barnen visa och berätta om något de upptäckt, undrat eller fascinerats av. Idag var det Maleks tur. Han berättade om igloor som byggs av snöblock. Några barn blir inspirerade och efteråt startar de direkt ett gemensamt byggprojekt. Erwan, Malek, Sam och Pimpim arbetar intensivt med att samla och stapla plastbackar. De utforskar plastbackarnas egenskaper som byggmaterial. De prövar olika sätt att bygga på för att det ska bli en stabil konstruktion. Det här kan vi se genom att iaktta barnen. 

Samtidigt pågår ett samtal på flera nivåer. Dels pratar de om utforskandet och prövandet, om olika idéer och förslag om hur de kan bygga sin igloo – ett slags konstruktionssamtal. Dels pratar de om de förvandlingar de gör – ”Det här var våra isblock, då!” säger Erwan om plastbackarna, dels vad de sedan kan göra i igloon – ”Vi låtsas att vi är såna där inuiter”, säger Malek. ”Och då skulle vi hacka hål i isen och fiska!” Här övergår barnen till en slags kreativt fantasisamtal.
Barnen överger igloobygget för en stund för att fiska. Mattan är land, golvet hav. ”Jag var den bästa fiskaren”, säger Sam och får medhåll av sina kamrater. Erwan tillägger: ”Jag var den bästa igloobyggaren” och återgår till att stapla plastbackar, Sam säger: ”Jag är den bästa kajakbyggaren” och hoppar ner i en imaginär kajak vid strandkanten. Då är samtalet inriktat på lek, fantasi och föreställningsförmåga. ”Just det, för vi måste ha en kajak också så vi kunde fiska långt ute på havet!” fortsätter Pimpim.  

Av och till avbryter barnen bygget för att undersöka materialets egenskaper, och av och till för att föreställa sig, fantisera och leka inuiter. De skapar genom lekandet en berättelse och samtalet väver samman handlingar av utforskande, konstruerande och kreativt lekande. 

På avstånd är det inte så lätt att se vad barnens handlingar innebär, och vi kanske bara konstaterar att de bygger något eller leker något. Bara genom att vara nära barnens lek, ha ett öppet sinne och en önskan att öka sin medvetenhet om lekandets många dimensioner kan vi urskilja nyanserna i deras handlingar och stötta i övergångar mellan utforskande, konstruerande och kreativt lekande. Ofta kan det vara enklare att se vilket stöd, vilken information eller vilka utmaningar vi kan tillföra som vuxna under utforskandet och prövandet, eftersom det ligger nära lärande och undervisning. Som vuxna kan vi visa barnen hur vi kan ”mura” byggelementen genom olika slags tekniker kallade förband, eller hämta fram byggmaterial som kompletterar plastbackarna. Eller utmana barnen att finna fram till hur de kan bygga den välvda formen igloon har utan att väggarna rasar in. 

Lika viktigt som att understödja och utmana barnens tänkande kring bygget av en igloo är det att understödja och utmana deras föreställningsförmåga och kreativitet i lekandet. Genom att stötta barns lekrepliker, själv gå i roll som inuit, eller kanske fisk eller säl, eller erbjuda barnen material som stimulerar fantasin och drar igång lekandet – Det här kunde vara en säl, leker vi. Kom och hjälp mig dra upp den här fisken, den är jättestor!

Som vuxna behöver vi också fråga oss om stimulansen, stödet och utmaningarna ska komma direkt i stunden, i själva utforskandet, byggandet eller lekandet här och nu, eller om det ska ges efteråt. Samtal i leken kan bidra till att utveckla leken, men kan också ”störa” barns egna lekande. Samtal efter lekandet kan ge mer information om hur barnen tänker kring och förstår det tema de utforskar genom att leka. Hur gör egentligen inuiter när de bygger sina igloor? Eller fiskar? Eller bygger kanoter? Hur kan det vara att leva som inuit?  

”När barnen väl nappat på en impuls och börjat leka kan vi fråga oss hur lekandet bäst understöds.”

I dessa samtal kan vi ta vara på barnens kunskaper, vetgirighet och vilja och lust att leka och lära. Samtidigt stärker vi barnets tillit till sin egen förmåga. Informativa böcker, filmer och material från internet kan utöka barnens byggkompetens, eller kunskap om inuiternas levnadsförhållanden och kultur. Sagor och berättelser om inuiter, som Isbjörnsungen som blev en pojke (Förlaget Hjulet, 2013) och berättelser om inuiternas kultur och sedvänjor kan ge impulser att leka vidare ifrån. 

Just impulser till att leka är viktiga när vi värnar barns lek. De kommer alltid någonstans ifrån. Ibland är det bara lusten att leka som drar igång en lek, andra gånger är det något utifrån som inspirerar. Den här gången är det ett tv-program som Malek sett hemma som fångat hans intresse, som blir ett byggprojekt och också en kreativ lek. Andra gånger är det upplevelser i förskolan som väcker deras lust att utforska, dramatisera och fantisera kring, det vill säga ger impulser att bli lekande. Därför är det viktig att i arbetslaget fråga sig vilka impulser till lek vi erbjuder i olika sammanhang. Också då fordras närhet, lyhördhet och ett öppet sinne, en slags lekfullhet hos den vuxne.

När barnen väl nappat på en impuls och börjat leka kan vi fråga oss hur lekandet bäst understöds. Kanske behöver barnen bara få vara ifred med sin lek, kanske behöver de någon slags ingripande eller stöd från vår sida för att komma vidare. Då kan vi fråga oss hur vi som personer och hur miljö och material kan bidra till fördjupning av temat.

När barn leker är det lekandet i sig som är det viktiga, påpekar läroplanen. Detta ställningstagande ger viktig information om hur vi ska betrakta barns lekande och hur vi ska förhålla oss till det. Lekandet är barnens egen domän. De äger alltid själva sitt lekande. De styr leken, organiserar och strukturerar den. Det är en av deras grundläggande rättigheter. Samtidigt är förskolans uppdrag tydligt – vi ska organisera verksamheten så att barnen får mötas, leka och lära tillsammans. Vi ska stimulera och utmana barnens lekande. Att ge barn erbjudanden som kan bidra till att fördjupa lekandet utan att ta över deras lekande, är en stor utmaning för vuxna. 

Vi ska lämna barns lek ifred i betydelsen att respektera deras självklara äganderätt till sin lek. Och till deras rätt att styra lekandet åt det håll de själva vill och önskar. De ska alltid känna sig fria att bli och vara lekande. Det innebär inte att vi ska överge barns lekande eller att vi är oviktiga i lekandet. Det är tvärtom så att det är vuxnas kunskaper om lek, respekt för lekandet och egen lekförmåga som avgör hur utvecklande barns lekande kan bli. Vi ska aktivt värna och främja det, varhelst det uppstår eller skulle kunna uppstå. Att värna lekande handlar om att skydda det mot eventuella hot – för lite tid, för små lekutrymmen, för stora barngrupper. Det kan vi lösa genom att strukturera dagarna på ett sätt som skapar mer tid att leka, tillräckliga och tillräckligt varierade lekytor och mindre grupper av barn. Det gynnar lek. 

Det handlar också om att ge varje barn nog med stöd för att utveckla lekande och lekstyrka. De yngsta barnen fordrar varje dag att bli lekta med av en vuxen för att deras lekstyrka ska stimuleras. I varje barngrupp finns det barn som av olika anledningar har svårt att komma igång med lek eller förstå lekandets språk. De kräver samma sak. Barn som leker tillsammans behöver också få freda sin lek mot att störas av andra barn. Bara genom att vara nära kan vi få syn på detta och stötta barn i lek.

"Lekandet är barnets egen domän. De äger alltid själva sitt lekande."

Att främja lek fordrar att vi aktivt bidrar till lekandet. Det kan vi göra genom att se till att barnen varje dag får tillräckliga och varierande impulser att leka utifrån. Det kan ske på många olika sätt. Bland annat hur vi inreder rummen, hur vi möblerar och vilket material som finns tillgängligt. Eller vilka upplevelser barnen erbjuds under sin förskoledag, som sagoberättande, dramatiseringar eller utflykter. Framförallt främjar vi lek genom att själva vara lekfulla, svara på barns lekinviter och själva invitera till lek. Också detta kräver att vi är nära. 

När vi är nära barns lek kan vi närgranska den. Vi kan lyssna till vad och hur barnen samtalar och få reda på vad lekandet handlar om, vad barnen utforskar, vilket material de använder, hur de fantiserar och vilka transformationer de gör. Vi kan också iaktta hur barnen fördelar olika roller mellan sig, vem som blir hörd i leken och om någon hamnar utanför eller ofta tilldelas en mindre roll. Utifrån det kan vi avgöra om lekandet behöver värnas eller främjas. Behöver vi ingripa på något sätt? Och om vi måste ingripa, ska det ske direkt under själva lekandet eller efteråt? Kan vi bjuda in oss i lekandet, och i så fall hur? Vi måste varje gång avgöra hur och vad som är bäst att göra, satt i relation till att barnen själva äger sin lek.

Det här är något som alla i arbetslaget ska och kan göra, oavsett om hen är barnskötare eller förskollärare. Och det är något som vi tillsammans kan och ska reflektera kring får att öka vår medvetenhet om lekandets uttryck och villkor. 

lek

 

Stötta kommunikationen i barns lek
  • Lyssna noga till vilket slags samtal barnen för innan du bidrar till det.
  • Lyft fram barnens olika idéer. Visa dels på mångfald, dels på likhet.
  • Sätt ord på barnens utforskande och fantasihandlingar i lekandet.
  • Samtala om leken med barnen efteråt och fördjupa temat tillsammans.

 

Margareta Öhman

Margareta Öhman

Psykolog, författare till bland annat Värna barns lekstyrka (Gothia Fortbildning, 2019) och barnkulturvetare med mer än fyrtio års erfarenhet av att arbeta med barn och vuxna i förskolan. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant