Samhället består av människor som är bra på lite olika saker. Det är och har genom historien varit en styrka och framgångsfaktor. Att arbeta i förskolan kräver en förmåga att förstå sig på barn, att avläsa andra – en social förmåga som inte alls är lika väsentlig för en person som ska snöröja eller beräkna hållfastheten vid ett brobygge. 

Under förskoletiden utvecklas barnen i en rasande takt. Skillnaden mellan ettåringens fåordighet och knackiga motorik till sexåringens ständiga prat och skickliga rörelsemönster är förbluffande. Samtidigt ser vi en stor variation mellan barnen. I varje grupp finns således en funktionsvariation.

När barn har riktigt stora svårigheter i förhållande till ett specifikt område kan de uppfylla kriterierna för en diagnos såsom till exempel autism, adhd eller språkstörning. Andra kan ha astma eller synnedsättning. Diagnosen blir en förklaring och berättar att du som vuxen behöver ha kunskaper, tänka till och anpassa ditt sätt att forma vardagen så att barnet kan lyckas. Att ständigt misslyckas är förödande och påverkar självkänsla och självförtroende på ett negativt sätt. 

När uppstår då ett funktionshinder? I Socialstyrelsens termbank definieras det på följande sätt: ”begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen”. Det här är en viktig formulering. Funktionsnedsättningen beskriver således något hos personen (autism, adhd) medan funktionshindret uppstår i mötet med miljön (svårigheter att klara av vissa situationer). Hindret uppstår således alltid i relation till situationen vilket leder till att ansvaret för att minska hindret landar på omgivningen.

En del har på senare år börjat byta ut ordet funktionsnedsättning mot det mer neutrala begreppet funktionsvariation. Det görs som ett sätt att undvika stigmatisering.

Men beskriver det samma sak och finns det någon baksida av att göra så? 

Att det finns en funktionsvariation i alla barngrupper vet vi men när vi hör någon uttala att ”vi har tre barn i gruppen med funktionsvariation” blir det märkligt eftersom den som säger det menar att det är tre barn som ständigt landar i stora svårigheter. 

Eftersom vi alla varierar kan det betyda att uttalandet förminskar de svårigheter barnet i verkligheten har. Det finns alltså en risk att vi inte tillmäter svårigheterna som uppstår i tillvaron någon tyngd: hon har adhd men vi alla varierar ju lite, så hon är ju lite som folk är mest – har det alltså inte mycket tuffare än någon annan.

Ord och uttryck formar vår inställning och variation låter ju bra men språkforskare menar att vi inte per automatik förändrar innebörden i begrepp bara för att vi byter ut dem. Så vad händer den dag variation anses vara negativt laddat, precis som nedsättning – då är vi riktigt illa illa ute.