Pelle läser högt för de andra barnen ur en barnbok medan Emma lägger kaplastavarna så att de bildar hennes namn. Olle tecknar koncentrerat medan de andra barnen ska ut och leka. Han vill göra färdigt och gråter för att teckningen inte hinner bli perfekt. Lisa drar i gång en lek med flera andra barn, en lek som utmynnar i en fantasifylld teaterpjäs där hon delar ut olika roller.

Pelle, Emma, Olle och Lisa heter egentligen något annat, men de finns på riktigt. Och du som arbetar i förskolan har ett stort uppdrag: Du har möjlighet att se dem. Det gör man ofta inte i skolan sedan. Men med din kunskapskartläggning kan du både upptäcka de här barnen tidigt och ha ordentligt med underlag att överlämna till skolan. Då kan de ha en chans att få sina lärandebehov tillgodosedda.

Skolverket kallar de här barnen för särskilt begåvade och menar att andelen är 5 procent, medan forskare menar att de är så många som 10–15 procent men finns på en glidande skala. En av forskarna är professor Roland S. Persson. Han myntade begreppet särbegåvade, ett begrepp som inte används så mycket längre. I förskolans läroplan finns de också omnämnda och där kallas de barn som behöver mer ledning och stimulans.

Oavsett vilket begrepp man använder är detta barn som tänker mer komplext och abstrakt. Man skulle kunna säga att de är små barn i stora hjärnor, barn som är kreativa, kluriga, luriga och finurliga. Det är barn som skrattar åt att det heter smör+gås och hittar på egna nyord, barn som prövar nya skämt på förskolans vuxna, barn som bevakar att allt blir rättvist, barn som frågar och frågar och frågar, särskilt sådant du inte kan svara på.   

Om de märks, vill säga. För medan vissa särskilt begåvade barn tidigt knäcker läs- och skrivkoden, som Pelle och Emma ovan, kanske andra inte ens pratar. Så var det för en av världens skarpaste hjärnor, Albert Einstein. Han började inte prata ordentligt förrän han var i sjuårsåldern, men ägnade timmar åt intellektuella aktiviteter, som att undersöka funktionen hos en kompassnål.

Särskilt begåvade barn kan feltolkas redan i förskolan, bland annat för att de utvecklas asynkront – i otakt med sig själva. Medan intellektet spurtar kan annat släpa efter, såsom de emotionella förmågorna. Det är även vanligt att enkla färdigheter tar längre tid för särskilt begåvade barn att utveckla, som exempelvis att lära sig knyta sina skosnören.

Medan ett barn kan vara både intelligent och emotionellt moget, kan ett annat barn bete sig väldigt barnsligt och klumpigt trots sin intelligens. Själva intelligensen, eller begåvningen, tar sig också helt olika uttryck. Vissa barn uttrycker sig såväl konstnärligt, verbalt som logiskt medan andra barn kanske inte visar sin begåvning alls. Det här gäller i synnerhet barn från hem där begåvningen varken välkomnas eller stimuleras. Miljön är nämligen avgörande för att barnet ska utveckla sin begåvning. Det krävs triggers för att starta i gång färdigheter och förmågor. Mozart behövde exempelvis ett piano och andra musikaliska triggers hemma för att utvecklas till en av världshistoriens största kompositörer. För barn utan triggers där hemma är förskolans lärandemiljö extra avgörande. Precis som att vissa barn växer snabbt på höjden, behöver man utgå ifrån att vissa barn spurtar kognitivt. Material, kunskapsinnehåll och lärande behöver därför finnas utifrån den medvetenheten.

I praktiken kan det handla om att ordna en hörna eller ett rum med mer komplext material, så att barnen kan välja själva. Man kan också jobba med Skolverkets kartläggningsmaterial på ett lekfullt sätt i samlingen. Då kommer man att förvånas över hur många som redan uppnår delar av kunskapsmålen för förskoleklass, även i yngrebarnsgruppen. Dessutom får man syn på dem som lär sig blixtsnabbt och som tycker att materialet är roligt. Det tycker nämligen särskilt begåvade barn.

”Särskilt begåvades sätt att vara barn är att lära sig.”

”Men ska inte särskilt begåvade barn få vara barn?” frågade en rektor mig för några år sedan.

Svaret är att särskilt begåvade barns sätt att vara barn är att lära sig. Eller som jag brukar säga: att springa av sig i hjärnan. Att bromsa springet i hjärnan får samma effekt som när man bromsar spring i benen. Och särskilt begåvade barn kan ha både och.

Faktum är att särskilt begåvade barn även kan ha alla möjliga sårbarheter, såsom svårt att koncentrera sig, svårt med socialt samspel, fysiska nedsättningar och senare svårt med läs- och skrivutvecklingen. Det här kallas på engelska för Twice Exceptional och förkortas 2E. På svenska finns ännu inget lika bra begrepp, varför de flesta använder 2E.

2E-barn är i ännu större behov av den ledning och stimulans som förskolans läroplan anger eftersom de har större sårbarhet för understimulans. Dessutom döljs ofta deras begåvning bakom deras nedsättningar så att de aldrig får springa av sig i hjärnan i förskolan.

En annan kategori barn som är svåra att upptäcka är faktiskt de allra högst begåvade barnen, alltså de som i en intelligensmätning skulle hamna någonstans över IQ 130. Enligt den amerikanska psykologen Linda Silverman beskriver deras föräldrar barnets abstrakta tänkande, kreativitet och fantasi snarare än inlärda färdigheter.

Det är därför viktigt att få syn på barns tänkande oavsett vad de vill visa. De allra högst begåvade barnen är dessutom oftare kameleonter. Begåvningen möjliggör nämligen detta. De döljer ofta sin begåvning om den gör så att de sticker ut.

Oavsett begåvningsnivå är det särskilt svårt att upptäcka särskilt begåvade flickor. Här har förskolan en extra stor betydelse. Studier visar nämligen att flickor döljer sig mindre i förskolan. Ju äldre flickor blir, desto mer döljer de sig. Samtidigt är ofta särskilt begåvade barn norm­kritiska och kan tidigt ifrågasätta eller rentav utmana indelningen i pojke-flicka. Särskilt begåvade pojkar kan exempelvis klä sig som Pippi Långstrump och flickorna kan vara Stålmannen. De tänker bredare, kan man säga.

De tänker också djupare och större och blir tidigt medvetna om sig själva. Ofta upplever de sig själva som annorlunda eftersom deras skämt, samtalsämnen och lekar kan uppfattas som obegripliga för jämnåriga. De blir också tidigt medvetna om världen och kan drabbas av vad som på tyska kallas för Weltschmerz, ungefär världssmärta på svenska. Det här kan skrämma oss vuxna, särskilt när de har frågor som vi själva tycker är svåra. Om vi försöker trösta med att de inte alls behöver oroa sig för kriget, döden eller klimatet, så känner de sig övergivna och lider i det tysta.

En förskola som dagligen initierar samtal om stora, djupa och eviga frågor är rena hälsokuren för särskilt begåvade barn. Det kan ske såväl i samlingen som under matstunden, promenaden eller aktiviteten. Att dessutom få hjälp att göra något av alla sina tankar skapar meningsfullhet. Det kan handla om allt ifrån att ställa ut sina alster till att vara med och skapa ett utbyte med ett äldreboende.

Men det handlar även om att få egentid. Särskilt begåvade barn måste få tid för sitt lärande utan att hela tiden anpassa sig till gruppen. Däremot behöver vi skapa grupper med likasinnade, exempelvis berikningsgrupper. Där kan särskilt begåvade barn få skratta, tänka och lära tillsammans utan att känna sig udda. Kanske göra ett projekt tillsammans eller starta en insamling av något slag? Eller bara få åtnjuta högläsning av en mer komplex bok, som bokfavoriten om Harry Potter.

En elefant glömmer aldrig, heter det. Samma gäller särskilt begåvade barn, de har ett osedvanligt gott minne och glömmer aldrig hur förskolan tolkar deras sätt att vara. De som får veta att deras annorlunda tänkande och lärande faktiskt är en tillgång – inte ett problem som förskolan måste lösa – bär ofta med sig det livet ut. Som en gratis livförsäkring.

Läs även "När begåvningen får blomstra" i Praktisk pedagogik för fler tips