Helga, Marel, Siri och Costa gör restaurang i en vrå av rummet. De dukar ett bord fint. ”På vilken sida ska kniven ligga?” undrar Siri. De använder en bänk där de förbereder maten. ”Lägg grönsakerna där, de måste sköljas och skalas!” säger Costa, som leder lekandet. Hans mamma och pappa blev tvungna att resa bort över helgen och Costa har varit hos mormor som har en liten lunchrestaurang i andra änden av stan. Costa ”vet” hur leken ska gå till.



De andra barnen har också restaurangerfarenheter som de bidrar med i lekandet. De samtalar glatt medan de samlar material för leken, idéerna är många och klimatet mellan dem är tolerant och avslappnat. De går in i olika roller, som restaurangägare, kock, servitör, gäst, matleverantör … Så böljar leken fram och tillbaka, ibland är barnen inne i lekandet, och som betraktare kan en riktigt se restaurangen framför sig. Ibland kliver de ur lekandet för att kommentera eller diskuterar det. ”Vi måste skriva en meny!” kommer Marel på. Och nu kliver de alla ur sina roller och hämtar papper och pennor och diskuterar menyns innehåll. ”En fisk, en kött, en vegetarisk” säger Costa myndigt. Barnen diskuterar ivrigt och plitar ner sin meny.

En ny fråga dyker upp: Vad ska det kosta att äta på restaurangen? Hur mycket ska dricka kosta jämfört med mat? Nya diskussioner och nya beslut. Så går de in i roller igen och lekandet fortsätter. Efter en stund säger Helga: ”Vi säger att jag var en gäst som kom in och frågade om jag fick hyra restaurangen för en fest!” Costa, som är restaurangchef, tvekar först men förslaget får entusiastiskt bifall från de andra.



Nu ändrar leken karaktär. Barnen går in och ur sina roller för att ordna en fest. Det är en prinsessa som ska ha kalas där, kommer de fram till. Och eftersom Marel fyller år nästa dag så är det hon som är prinsessan. De ”övertalar” pedagogen om att få göra den på riktigt, med fruktsallad och allt! De skriver inbjudan. Den ska alla barn i klassen få: ”Välkomen til prinsäsan Marels fest! Det blir mat och kuliga lekar. Prinsäsan Marel fylär 6 år!”



Det finns många sätt att betrakta barns lek på. Ett av de allra vanligaste inom utbildningssystemet är att betrakta den ur lärandeperspektiv. I förskoleklassammanhang talas det ofta om det lekfulla lärandet. Att pedagogen genom att lotsa och vägleda barnen i leken bidrar till deras lärande kopplat till läroplanens mål. Det finns en mängd olika kompetenser, både av kognitiv, emotionell, social och fysisk karaktär som omsätts i handling genom lek, och barn gör dessa socialt upplevda erfarenheter till sin egen kunskap.

”Barn tar själva upp centrala områden i läroplanen i sitt lekande.”

Barn pendlar mellan att utforska det nya, oavsett om det är en företeelse, ett begrepp, ett material, en plats eller en relation, för att sedan själva skapa lek kring det, och också detta bidrar till barns utveckling och lärande. På det sättet lär sig barn något av att leka. Det är dock inte så enkelt att om vi introducerar något nytt på ett lekfullt sätt så lär barnen sig något om just det. Istället är det upplevelsen och erfarenheterna av att vara lekande som triggar deras lärande.



Det leder in till ett annat perspektiv att betrakta barns lek, utifrån dess egenvärde. Barn leker inte för att lära. De leker för att leka. Vi skulle kunna vända på steken och hävda att barn istället lär sig för att kunna leka ännu mer! De använder det de lärt sig som material i lekbygget, och kan på det sättet dels avancera i sitt lekande och dels fördjupa det. Lekandets egenvärde är också vad som avses när Konventionen om barnens rättigheter slår fast att barn har rätt att leka (art 31). Lek beskrivs som … alla beteenden, aktiviteter eller processer som initieras, kontrolleras och struktureras av barnen själva (2013, s. 6).



När barn är lekande är det självbestämmande som dominerar. Costa och hans kamrater bestämmer själva att de ska leka restaurang. Barn drivs av en nedärvd beredskap att leka. Det är en beredskap som varit till evolutionär fördel och som hjälpt oss att överleva och utvecklas som art eftersom det att leka är att förhålla sig till det okända, utforska det och anpassa det till sin egen fördel. Vilket i sig är en god beskrivning också för lärande. I restaurangleken gör de just det. De anpassar sina erfarenheter av restaurang till sin lek som utvidgas till att bli en fest. Centrala egenvärden i lekande är dels de positiva känslor som ackompanjerar lekandet. Det innebär inte att barn alltid är glada när de leker utan att de är glada i att leka.



Barnen ovan har en positiv ton mellan sig, de småpratar om och i leken och tar emot varandras inpass utan protester. Deras lekförhandlingar löper smidigt. Ett annat egenvärde i leken är att den präglas av egen kontroll och självbestämmande. Just detta bidrar till tilltron till egen kompetens och påverkar barn att våga mer, våga utforska det okända och leka med det. Att leka är en form av självuttryck, där barn kan iscensätta det som de just då är upptagna av, som mormors restaurang. De leker tillsammans och lek skapar och stärker barns samhörighet. De ”vilar” i leken och är samtidigt djupt koncentrerade. De hamnar i lekandets flow. De ”äger” leken!



Om vi vågar lita på barns lekberedskap och respektera att leken alltid ägs av barnen, kan vi följa deras lekande och stötta det i syfte att ge dem upplevelser av lekens egenvärde och på det sättet bidra till deras drift att utvecklas och lära sig. Det står inte i motsats till att lotsa och vägleda lekandet. Barn tar själva upp centrala områden i läroplanen i sitt lekande, ovan som matematik i priserna i menyn, att skriva och läsa menyn och så vidare. Det finns mängder av möjligheter för pedagogen att lotsa vidare – Hur dukar man i olika kulturer? Vänster och höger. Hur hanterar vi olika livsmedelsprodukter? Näringsvärden och kostcirkeln. Ekologiskt, närproducerat, säsongsvaror – ett hållbarhetsperspektiv. Och så vidare.



Frågan är bara hur vi gör det, hur vi ser på vår egen roll och uppgift. Först behöver vi analysera om vi jobbar top-down eller bottom-up. I ett top-down-perspektiv styr läroplanen och det är den vuxne som bestämmer att det exempelvis är dags att introducera kostcirkeln nästa vecka. Det är inte lekfrämjande. I ett bottom-up-perspektiv utgår vi från barnens intressen och introducerar kostcirkeln när barnen inbjuder till det.



För det andra måste vi fråga oss hur vi ser på vår egen roll. Hur kan vi både bekräfta och stötta fördjupning i lekandet? Vilka erbjudanden och utmaningar kan vi ge dem utan att ta från dem ägandeskapet? Utmaningarna är alltid erbjudanden till barnen som äger lekandet. De är fria att acceptera eller avböja.



För det tredje ska vi alltid fråga oss om erbjudandena ska ske inom leken eller utanför den. Ska vi blanda oss in i leken ska vi göra det på lekens villkor, som barnen själva. Vi kan bjuda in oss som gäst, granska menyn och kommentera den utifrån kostcirkeln Jag skulle vilja ha lite mer grönsaker till! Ofta är det bättre att vänta med erbjudandena till efteråt. Jag hörde att ni valde tre alternativ till menyn, vet ni att man kan göra det utifrån något som kallas kostcirkeln? och så kan det bli ett tema utanför leken som barnen om de så vill kan väva in i sitt lekande.



Med vår egen nyfikenhet, lyhördhet och respekt skapar vi lekutrymme och tar tillvara det lärande som ligger latent i lekandet som en möjlighet.

Kom på en inspirerande föreläsning om den viktiga leken med Margareta Öhman! Läs mer här.