Vilken rörelseförmåga bör en sexåring ha? Den frågan ställde forskaren Ann-Christin Sollerhed  till förskollärarna som deltog i en av hennes forskningsstudier. Flera blev helt överrumplade av frågan. Andra tog upp sådant som att ”kunna ta på sig kläder själva” eller att ”kunna äta själva”. Självklart bra förmågor att ha, men inte riktigt det Ann-Christin Sollerhed var ute efter.

– Om jag själv fick den frågan skulle jag svara att en sexåring för det första ska kunna gå och springa funktionellt med en korrekt fotnedsättning. Sexåringen ska också kunna hänga i sina armar och häva sig upp, kunna rulla raklång, göra kuller­byttor, stå på händer med stöd, hjula, hoppa hopprep och kasta en boll – både underifrån och överifrån. Sexåringen ska kunna rikta kastet och fånga en boll med händerna samt sparka iväg och kunna ta emot en boll med fötterna, säger Ann-Christin Sollerhed som är universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad.

Med andra ord, en sexåring ska ha fått chans att utveckla sina grundläggande motoriska förmågor. De består av balansfärdigheter (till exempel att snurra, stanna, stiga upp och stiga över), rörelsefärdigheter (exempelvis att springa, hoppa och gå) och hanteringsfärdigheter (som att kasta, sparka och dribbla).

En sexåring bör, enligt Ann-Christin Sollerhed, även ha fått chans att utveckla en viss uthållighet. Det sexåriga barnet bör orka gå och/eller springa en längre sträcka. Minst tre kilometer och gärna det dubbla.

– Man brukar säga att ett barn helst ska orka gå lika många kilometer som det är gammalt, men åtminstone ska det med lätthet orka hälften av den sträckan, förklarar hon.

Hon är dock den första att påpeka att barn inte är några maratonlöpare. Barn rör sig helst i intervaller, så promenaden får gärna bestå av en blandning av spring, lek och gång. Att många förskollärare inte lägger lika mycket fokus på att utveckla barnens rörelseförmåga som på att utveckla deras övriga förmågor tror Ann-Christin Sollerhed beror på att de tänker att rörelseförmåga är något som barn utvecklar av sig själva.

– Många förskollärare tror att barn rör sig jättemycket. Tittar man ut över en förskolegård ser det ju ut som att barnen rör sig. Men det beror på att man inte tittar på varje barn individuellt. En del barn rör sig hela tiden, andra barn rör sig knappt alls, säger hon.

Det stämmer, enligt henne, att barn föds med en naturlig rörelselust av ren överlevnadsinstinkt. Men denna medfödda rörelselust kan lätt påverkas i negativ riktning av omgivningen. Vi människor har i evolutionen under miljontals år visserligen anpassats till regelbunden uthållighetsaktivitet från barndom till ålderdom. Fysisk aktivitet var helt enkelt en nödvändighet för att skaffa mat. Men eftersom tillgången på mat var begränsad anpassades människan på samma gång till att undvika onödig ansträngning för att hushålla med maten. Problemet är att vi i dag inte längre behöver vara fysiskt aktiva för att skaffa mat.

– Samhället i stort är därför orörligare än någonsin. Det gäller för alla åldrar, inklusive de allra yngsta. De körs runt i bilar och vagnar och belönas med att få använda digitala verktyg när de sitter tysta och stilla vilket gör att de snabbt lär sig att stilla är bättre än rörelse, säger Ann-Christin Sollerhed och tillägger:

– Många föräldrar rör inte särskilt mycket på sig. Och efter 35 år som lärarutbildare kan jag konstatera att de som väljer att bli förskollärare inte heller är en särskilt rörlig grupp som helhet. Ganska få barn har därför i dag rörliga förebilder runt sig. Och barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör!

Samordning av hjärnans utveckling och neuro­plasticitet för inlärning av motoriska färdigheter gör att tidig barndom (före sex års ålder) är en kritisk period för att utveckla grundläggande motoriska förmågor. Under barndomen utvecklas vävnaderna och bland annat ”tränas” ådrornas elasticitet upp. De är helt beroende av fysisk aktivitet av uthållighetskaraktär som sätter fart på blodcirkulationen och aktiverar kärlväggarnas rörelser.

Människan har vissa medfödda rörelser, som till exempel att krypa, gå, åla och gripa. Dessa rörelser kallas för fylogenetiska och utvecklas framför allt under det första levnadsåret. Därefter är alla våra rörelser ontogenetiska, det vill säga de lärs in, utvecklas och befästs beroende på vilken stimulans vi får.

– Redan när barnen börjar förskolan vid cirka ett års ålder är en del barn rörelseovana. Det beror på att bebisar i dag tillbringar för lite tid på golvet. I stället sätts de i olika stolar – bilstolar, matstolar, sittstolar, barnvagnar etcetera –  och hindras på så sätt att dra i gång och öva på sina medfödda rörelser, säger Ann-Christin Sollerhed.

Därför måste förskolan direkt börja arbeta med sitt kompensatoriska uppdrag och få alla barn att röra på sig. Utöver att få öva på att gå, springa och hålla balansen på olika underlag, tycker Ann-Christin Sollerhed att det är lämpligt för ettåringen att börja rotera.

– Ettåringar brukar tycka att känslan av att världen snurrar runt är väldigt rolig. Dessutom är det mycket lättare att hjälpa en liten ettåring att lära sig slå kullerbyttor än det är att lära en fjortonåring, konstaterar hon.

I tvåårsåldern är många barn redo att med stöd stå på händer och se hur världen ser ut upp och ner.

– Ett så litet barn kan ju ibland glömma att hålla armarna raka, men det gör inget eftersom man som vuxen orkar hålla barnet uppe ändå, säger Ann-Christin Sollerhed.

Hon tycker att många förskollärares uppfinningsrikedom när det kommer till att öva barnens rörelseförmåga är för låg.

– Det blir alldeles för mycket ”Kom alla mina kycklingar”. Och om något barn utför någon rörelse avigt får det inte hjälp att ändra sitt rörelsemönster, säger hon.

Det sistnämnda kan till exempel handla om att man vinklar ut fötterna eller klampar när man går eller springer. Det är ett problem av flera anledningar. Dels riskerar ett felaktigt rörelsemönster som befästs i barndomen att leda till förslitningsskador som vuxen. Dels blir det mycket lättare att röra på sig om man från början har fått lära sig att röra sig på rätt sätt.

– Något vi gör med glädje är förmodligen något vi är ganska bra på. Om inte barn får lära sig att bli åtminstone skapliga på att röra sig kommer de inte att tycka att det är roligt. Barn brukar bli oerhört glada när de har lärt sig fånga en boll eller hoppa hopprep, men om ingen hjälper dem att lära sig är det inte särskilt kul att fortsätta försöka, säger Ann-Christin Sollerhed.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att förskolebarn ska ges möjlighet till fysisk aktivitet minst 180 minuter varje dag. En tredjedel av den tiden, det vill säga 60 minuter, ska bestå av pulshöjande aktiviteter. Eftersom många barn tillbringar större delen av sin dag i förskolan faller mycket av ansvaret för barnens fysiska aktivitet på förskolans pedagoger.

För att lyckas få in så mycket rörelse som möjligt varje dag tycker Ann-Christin Sollerhed att man kan dela upp den dagliga rörelsetiden i flera kortare tiominuterspass och ett längre ”inlärningsrörelsepass” på
40–60 minuter. Inlärningspasset kan då delas in i en inledande pulshöjande del med mycket spring som uppvärmning, följt av inlärningsdelen där man med­vetet tränar någon rörelse. Som avslutning kan man leka några välkända lekar.

Avslappning, yoga och massage tycker Ann-Christin Sollerhed inte att man ska blanda in i rörelseaktiviteterna.
– Sådant är det bättre att man gör i samband med vila och sagoläsning. Och stretchning är absolut förbjudet. Barn är naturligt mjuka och behöver inte stretcha, det förstör mer än det gör nytta.

De 120 minuterna av den dagliga rörelsetiden som inte består av pulshöjande aktiviteter ska ändå vara aktiva, tänk minst promenad. På frågan vad man ska göra om man tycker att det är svårt att hinna med så mycket rörelse varje dag svarar Ann-Christin Sollerhed att rörelse måste prioriteras.

– Lära sig bokstäver kan man göra efter fem års ålder, men de barn som missar att utveckla sin grundläggande motorik och rörelseförmåga under förskoleåren riskerar i hög grad att aldrig hinna ifatt. Det har effekter på den fysiska aktivitetsnivån i ett livsperspektiv, säger hon.

Ett skäl till att rörelse är nedprioriterat i förskolan kan, enligt Ann-Christin Sollerhed, vara att de svenska förskollärarutbildningarna inte satsar särskilt mycket tid på undervisning om rörelse.

– Inget lärosäte nämner i dag rörelse i sina övergripande utbildningsplaner och det är mycket sällsynt även i kursplanerna, säger Ann-Christin Sollerhed.

Hon önskar att de svenska förskollärarutbildningarna skulle ta efter de norska. Där är nämligen en hel termin inriktad på rörelse, eftersom man anser att det är så viktigt för barnets hela utveckling.

Svenska förskollärare som vill satsa på rörelse får inte heller särskilt mycket stöd i förskolans styrdokument som är sämst i Norden på rörelse.

– Fast de övriga länderna är inte mycket bättre, konstaterar Ann-Christin Sollerhed som tillsammans med en grupp nordiska forskare har jämfört vad som står om rörelse i de olika ländernas styrdokument.

I lagtext omnämns rörelse för förskolebarn i Danmark, Finland och Island, men inte alls i Sverige och Norge. I läroplanerna finns något om rörelse i samtliga fem länder.

– Det är tydligast framskrivet i Danmark och Finland, och till viss grad i Norge. I Islands och Sveriges läroplaner är det vagare, i synnerhet i den svenska läroplanen, där det är väldigt vagt och sparsamt. Inget av de nordiska länderna har WHO:s rekommendationer om daglig fysisk aktivitet inskrivet i läroplanen, trots att alla länderna har antagit rekommendationerna, säger Ann-Christin Sollerhed.

Rörelse beskrivs i läroplanerna antingen som medel för att uppnå andra mål i utvecklingen – som att rörelse är bra för den kognitiva eller sociala utvecklingen. Eller så beskrivs rörelse som ett mål i sig, alltså att rörelse är bra för rörelseförmåga och motorik.

– I den svenska läroplanen är rörelse i stort sett endast nämnt som medel för något annat, medan rörelse i Danmarks, Finlands och till viss del Norges läroplaner har ett egenvärde som mål, säger Ann-Christin Sollerhed.