Varje gång jag följt en grupp toddlare på deras första utforskande promenad runt kvarteret har jag slagits av hur mycket de uppfattar – sådant vi vuxna ofta missar. Ett löv i handen, ljudet av en fågel, ett hål i asfalten. Närmiljön är inte bara en kuliss – den blir innehåll. Den väcker frågor, förundran och engagemang.

Att ta med barnen utanför förskolans grindar handlar inte enbart om frisk luft. Det är en pedagogisk möjlighet att förankra lärandet i barnens vardag och stärka deras känsla av att vara samhällsmedborgare. När barn får utforska sin omgivning – från den närmaste gatan och skogsdungen till biblioteket eller torget i det lokala samhället – utvecklar de inte bara kunskaper utan också en förståelse för sin plats i världen. När vi öppnar förskolans dörrar mot omvärlden och tar barnens perspektiv på allvar skapar vi en utbildning som både är relevant och demokratisk. Genom att involvera barnen i val av mål och innehåll i aktiviteterna i närmiljön lägger vi grunden för ett aktivt och lustfyllt lärande.

Vi behöver också vidga barnens värld. Genom att successivt ta steget vidare – till torget, biblioteket, äldreboendet – skapar vi en progression i deras möten med det offentliga rummet. Vi ska låta barnen ta plats i stadsmiljöer på sina egna villkor – och därigenom utmana våra vuxna föreställningar om hur offentligheten ska användas.

Förskolan kan fungera som en brygga mellan generationer och mellan barnens verklighet och samhället omkring dem. När barn möter äldre i ett odlingsprojekt, lyssnar till den lokala bagarens berättelser om surdeg eller lämnar sina ler-skulpturer av grålera i skogen, markerar de sin närvaro. De blir synliga, delaktiga och betydelsefulla.

Med små steg, noggrann planering och en vilja till samverkan kan närmiljön bli en levande del av undervisningen – för barn i alla åldrar. Det börjar med att vi öppnar grinden. Och lyssnar.