Olika situationer kräver en rad varierande funktionsförmågor. För att till exempel kunna lyssna behöver ett barn klara av att höra, vara fokuserad, förstå det som förmedlas samt kunna språket. Ett barn som dessutom har svårt att vara stilla, hålla igen sina impulser och som inte förstår turordningsregler eller andra sociala koder kan ha svårt för att lyssna. Barn behöver inte ha så stora svårigheter att det vid en utredning landar i en diagnos för att vardagliga situationer ska bli utmanande. Men en nedsatt funktionsförmåga blir ett funktionshinder först när omgivningen inte anpassar för att väga upp för det som är svårt för barnet.

När vi ser barn som återkommande misslyckas i vardagen beror det på att anpassningar inte gjorts. Barnet är som hen är men påverkas av de förväntningar och krav som ställs i varje enskild situation. Vid överkrav ser vi inte sällan barn som springer iväg, lägger sig under ett bord, gråter, slåss, kastar saker, blir apatiska, gör ljud och en mängd annat. Listan på handlingar pedagoger uppfattar som negativa kan bli mycket lång till skillnad från den med positiva beteenden. Där ser vi sådant som att be om hjälp, titta på andra och göra samma och att försöka ändå. Det innebär att när vi ser barn göra sådant vi uppfattar som negativt behöver vi alltid fundera över vad som är svårt.  

”En nedsatt funktionsförmåga blir ett funktionshinder först när omgivningen inte anpassar för att väga upp för det som är svårt för barnet.”

Anpassningar görs i förhållande till det som är svårt, situationer som fungerar vill vi gärna lära oss och göra mer av. Grunden i anpassningarna ligger alltid i förståelsen. Att känna barnet är alltså en förutsättning. Det räcker långt i vardagliga sammanhang men är sällan tillräckligt för de barn som möter de största utmaningarna i pedagogiska verksamheter. Här behövs en mer grundläggande kartläggning göras där såväl intressen och styrkor belyses som funktionsnedsättningar som ställer till det i vardagen. I till exempel Förskolekompassen (Sjölund & W Henrikson, Gothia Fortbildning 2015) finns ett lättfattligt och användarvänligt kartläggningsunderlag som är enkelt att överföra till förskoleklassen.

När ett barn eller en elev byter förskola, skola eller skolform finns risk att viktig information går förlorad. Det kan påverka alla barn och elever, men i synnerhet de som är i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Att övergången fungerar är en betydelsefull faktor för en god skolgång (www.skolverket.se).

För barn som återkommande möter utmaningar i förskolan och riskerar göra samma sak i förskoleklassen behövs en bra övergång så att inte barnet direkt landar i misslyckanden. Barn är olika sinsemellan och en del behöver mer förberedelser i övergången till förskoleklass. Trygga förberedelser i övergångar är samtidigt bra för alla barn. Att på förhand veta vad som ska hända när man börjar i en ny verksamhet skapar trygghet. Vissa barn behöver en mer omfattande inskolning och kan behöva besöka skolan vid flera tillfällen. För att förbereda kan barnet få med sig bilder på lokaler och personal. En visuell tidslinje är bra för att få överblick över tiden. Gör gärna en individuellt utformad inskolningsplan. Det kan vara bra att börja med kortare dagar och öka successivt efter barnets förmåga och behov.

Barn behöver uppleva att vardagen är begriplig, hanterbar och meningsfull. Överkrav gör situationen ohanterlig. Begripligheten skapar vi genom såväl strukturer och rutiner i vardagen men även genom att tydliggöra vad som ska hända. Att ge svar på de sju frågorna varför, vad, var, hur, när, med vem och vad ska hända sedan är nödvändigt för barn med autism och adhd men är också bra för alla andra.

Genom att använda sig av tydliggörande pedagogik i vardagen skapas den trygghet som barnet behöver för att fokusera på själva aktiviteten istället för på formen. Vardagen blir mer hanterbar och även meningsfull. Tydliggörande pedagogik handlar om att använda sig av olika visuella strategier för att komplettera och ibland ersätta tal.

Bildscheman gör det till exempel lättare för barnet att få en överblick över vad som ska hända. I hallen kan exempelvis några barn i taget ha ansvar för att titta på vädret, plocka ut bilder med passande kläder och placera dem med kardborreband i den ordning de ska sättas på i samband med utevistelse. När bilderna placerats i fel ordning blir det ett tillfälle att diskutera. Finns det också tydliga svar på de sju frågorna, till exempel vart alla är på väg, vilka som ska vara där eller vad de ska göra underlättas situationen ytterligare. Att involvera barn i skapandet av sin egen tydlighet gör att de blir mer självständiga i situationer som annars skulle kunna vara oklara. Samtidigt arbetar vi med det vi kallar autonomistödjande pedagogik som lägger stor vikt vid delaktighet och involvering i vardagen, något som såväl skollag som läroplan trycker på vikten av.

Liknande scheman kan göras för andra aktiviteter: framplockning, undanstädning, turordning vid lekar, aktiviteter under dagen, innehållet i lektionen, luciatåget.

Andra vanliga visuella strategier är händelsekort i stunden, sociala berättelser, ritprat, samtalsmattor, bilder på vilka som ingår i en grupp eller vilka vuxna som är med i en viss situation, exempelvis på fritids, ute på rasten eller vid i nästa lektion. Många gånger behöver barnet också förstå varför hen ska göra det som efterfrågas. Här kommer tydliggörande pedagogik in i bilden. Med hjälp av att komplettera och ibland ersätta instruktioner med bilder kan vardagen te sig mer begriplig. Meningsfullhet skapas av aktiviteter barnet uppskattar.

Hjälper vi eleven att fokusera på själva aktiviteten istället för på formen underlättar vi vardagen.

Vardagliga situationer kan vara tuffa för många elever i förskoleklassen och anpassningar kan hjälpa dem som möter utmaningar.

Prev

Next