Normmedvetna rum gör leken mer hållbar

Fler barn som lekte med varandra, mindre framträdande genusmönster och en tydligare kommunikation – forskningsprojektet Normmedvetna rum för lek och lärande ledde till en mer hållbar lek. Dessutom blev lekarna mer fysiskt flyttbara mellan rummen istället för att vara fixerade vid platser och material.

I ett treårigt projekt, Normmedvetna rum för lek och lärande, utforskade vi, ett forskarteam från olika ämnen och universitet, inomhusrummen i förskolan. Vi byggde också om tre förskoleavdelningar för att se om våra forskningsanalyser stämde överens med vad som var möjligt att göra i praktiken. Frågor som ställdes i projektet var bland annat:

  • Hur kan möblering och rummen i sig göra förskolans fysiska inramning ännu mer tillgänglig för alla barn i förskolan?
  • Hur kan man arbeta med normer kring genus när det gäller inomhusrummen?
  • Vad ska man titta efter? 

När vi började fundera kring rumslighet i förskolan hade vi två ingångar. Den ena handlade om att behovet av förskolor i Sverige är mycket stort och förskolor byggs och byggs om i stor skala. Det finns inte mycket konkret vägledning när det gäller detta och vi ville bidra med fördjupad, ny kunskap. De förskolor som finns idag är ofta byggda för en annan slags verksamhet, en nationell förskola med ett annat uppdrag än det nuvarande. Läroplanens mål ska genomföras och det ställer vissa önskemål på rummen i verksamheten. Hur ska man tänka där?

Idag är Reggio Emilia-metodiken förhärskande när det gäller att bygga och många bygger kanske lite för okritiskt ett torg, en ateljé och hemvister, utan att kanske veta riktigt varför. Vi vill mana till reflektion om vilka behoven är, snarare än vilka trenderna är. Vi ville också undersöka hur rum i byggnader har en inkluderande och exkluderande effekt. Vissa rum bjuder in, medan andra begränsar. Hur kan alla rum bjuda in – vad behövs för att vi ska komma dit?

Att som pedagog arbeta med rumslighet i förskolan innebär att först erkänna miljöns och materialens betydelse som bärare av normer. Det innebär att genomlysa rum och material ur ett kritiskt perspektiv i syfte att få syn på dessa normer. Trots att lek ofta beskrivs som fri finns det många normer kring hur och vad barn ska leka. Tidigare forskning visar att det finns risk att inomhusrummen inte är tillgängliga för alla barn. Vissa barn, som så att säga tillhör en viss norm mer än andra barn, har mer tillgång till rummen och kan utöva inflytande över dessa rum och därmed få mer plats och tid för sina lekar inomhus.

"Hur kan alla rum bjuda in?"

Att tillhöra en viss norm innebär att det har skapats outtalade regler om hur man förväntas vara och att de som tillhör den normen får mera inflytande. Det kan till exempel handla om att några femåriga flickor leker på ett visst sätt som leder till att de styr alla andras lekar och som därför gör att alla andra behöver förhålla sig till normen, på ett outtalat sätt. En annan norm skulle kunna vara att pojkar som leker med duplo kan få bestämma vilka som får vara med och inte, på ett outtalat sätt.

De här exemplen kanske blir lite otydliga eftersom det sällan talas om detta i förskolan. Men det outtalade finns och det riskerar att skapa makt och inflytande med en viss ordning. I vårt projekt ville vi utforska vilka ordningar som fanns i de förskolor vi undersökte och hur dessa ordningar kunde utmanas så att fler barn fick tillgång till alla rum – hur kunde graden av inflytande från dessa normer minskas så att fler fick plats? Vårt antagande byggde på tidigare forskning om att grupperingar, som kön eller ålder eller etnicitet, skapar sådana ordningar. För att förskolan ska uppnå sitt mål behöver alla barn få jämlik och jämställd tillgång till de fysiska inomhusrummen.

I projektet hade vi hela tiden ett barnfokus. Vi ville lyfta barnens erfarenheter i det vi gjorde och hur vi gjorde, och barnens röster framkom i filmintervjuer – barnen fick visa oss platser de tyckte om och inte tyckte om samt platser där de ville vara oftare. Alla barnen som deltog hade helt klart för sig vad de tyckte om och ville – något som i vissa fall överraskade personalen. Barnen visade oss ateljén som de ville vara mer i, gömstället under soffan dit de sprang för att gömma sig för pojkarna och den roliga bilen som var inlåst i ett förråd som barnen inte hade tillgång till. Och mycket mer, men det som var viktigast var att vi vuxna fick upp ögonen för sådant vi inte sett tidigare och som vi kunde bygga vidare på.

Utifrån barnens röster, intervjuer med personalen och videoobservationer av barnens lek i rummen designade och producerade projektets arkitekter olika möbler som kunde bidra med att göra rummen och användningen av rummen mer flexibla. Rummen blev mindre fasta och färdiga och mer rörliga, kanske också röriga, men också mer möjliga för barnen att ha makt och inflytande över – de kunde själva i större utsträckning bestämma själva hur de utformade rummen, vilka lekar de lekte och de var mindre bundna till vuxnas idéer kring vad barns lek på en förskola ska gå ut på.

"Flexibiliteten i möbeln gjorde att strukturerna i rummet utmanades."

Ett exempel var en lekhylla i trä som designades och producerades. Hyllan såg enkel ut men den hade många användningsområden. Varje förskola fick sex hyllor och barnen kunde själva placera dem i rummen. De kunde dra dem, välta dem, sitta på dem eller i dem. Hyllplanet kunde tas ut och flera hyllor tillsammans kunde bli ett tåg eller en koja. Flexibiliteten i möbeln gjorde att strukturerna i rummet utmanades, och rummets idé eller läsbarhet blev en annan än om rummet skulle ha innehållit en köksmöbel, utklädningskläder och en docksäng. Lekmanuskriptet, alltså vad en leksak ”egentligen” är till för och därmed hur dialogen kring leken ska lekas, visade att något annat var möjligt. Det fanns inte en färdiguttänkt lekidé som skulle hanteras av vissa, alla barn kunde delta.

Vi producerade fler möbler och när alla möbler fanns på plats i förskolorna gjorde vi nya videoanalyser av barnens lek. Vi såg att fler barn lekte med varandra, att genusmönster var mindre framträdande och att barnen kommunicerade tydligare med varandra. Intressant att se var också att lekarna blev mer fysiskt flyttbara från ett rum till ett annat, snarare än att vara fixerade vid en plats och ett visst material. Barnens lekar hade blivit mer hållbara. 

hylla

 

 

 

box

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Råd för lek och lärande

Forskarna i projektet Normmedvetna rum för lek och lärande utarbetade tolv råd för planering av förskolans inomhusrum. Se råden som inspiration! 

1.Utgå från barnens perspektiv
Miljön är avgörande för hur lärande och leken skapas. Därför ska barnens perspektiv vara med i processen. Barnens perspektiv ger inblick och kunskap till vuxna om vad som är viktigt och riktigt för barn i deras liv. Nyare lärtraditioner betonar också betydelsen av egenmakt och eget inflytande som en viktig del av lärandeprocessen. 
Barnens erfarenhet ska alltså vara utgångspunkten för hur verksamheten organiseras. På så sätt får barn inflytande över sin vardag och en lägre maktutövning mellan grupper är gynnsamt i lek. Verksamheten kan då bli mer sömlös och smidig.

2. Skapa så få platser för bestämda lekar som möjligt
Om platser förutsätter en viss typ av lek blir de begränsande. Ju mindre bestämda lekar som en plats bär, desto fler möjligheter rymmer den. Bestäm därför så lite som möjligt på förhand vad barnen ska leka på vissa platser i rummen. Att låta barnen leva i en värld fylld av olika möjligheter på alla nivåer gör dem mer öppna inför det livet kan ge. Eller omvänt – om vi presenterar världen som stängd och given blir barnen mer slutna inför allt som de kan bli och vara.

3. Låt rum och föremål göras meningsfulla av barnen och personalen
Rummet självt och relationerna som finns i rummen behöver förstås tillsammans med personal och barn även när förskolan är färdigbyggd. Rum och föremål används och görs meningsfulla gemensamt av barnen och personalen genom interaktion och relationer. En sak är inte bara en sak. Den blir något i det sammanhang den finns i.
Att observera, filma och diskutera mönstret i användningen av rummet kan vara sätt
att till exempel ändra ensidiga sätt att vara flicka eller pojke och öppna för en mångfald av genuspositioner i roller och lekar. Det finns många sätt att vara flicka och pojke på!

4. Möblera om ofta och testa olika sätt att forma rummen
Det handlar också om hur det förnyas, till exempel genom en samskapande process. I en sådan process deltar barnen, föräldrarna, förskolepersonalen och kommunrepresentanter på olika sätt i nulägesanalys, idégenerering, ombyggnad och utvärdering. Framförallt handlar det om varför det förnyas. Är det exempelvis för att skapa en bättre arbetsmiljö för barnen och personalen eller för att uppfylla läroplanens mål om jämställdhet och lärande? Genom att medvetet skapa synergier mellan vad, hur och varför förbättras möjligheterna för verklig och hållbar förändring av både det sociala och materiella.
För att få till nya lekar och nya relationer mellan barnen behöver rummen förändras på olika sätt. Man kan skapa förskolerum som främjar inkluderande och flexibel lek och lärande genom att försöka förnya både sociala mönster och ordnandet av möbler och saker i rummet. Ombyggnad av lokaler och nya möbler kan möjliggöra förändrade beteenden hos barnen och personalen, men effekten avgörs i slutändan av hur alla i praktiken använder sig av rummen och hur personalen stöder förändringen. 
Förnyelsen är beroende av vad som förnyas i det sociala och materiella, som rummens indelning, inredning och användning.

5. Var uppmärksamma när ni skapar en lägenhet eller ordnar utklädningskläder
När platser som lägenhet, utklädningsrum eller kökshörna skapas visar forskningen att dessa platser riskerar att bli särskilt återupprepande för ett visst slags genusmönster. Där tenderar flickor att göra vissa saker i köket och klä ut sig till vissa saker, medan pojkar förefaller att göra på andra sätt. Det är lätt att tänka att så inte sker på ens egen förskola. Men passa på att granska och fundera hur det ser ut. 
Finns det anledning att förändra möbleringen och rumskompositionen för att uppnå nya lekmönster som inte riskerar att återupprepa genusmönster och inte bidra till att uppnå förskolans jämställdhetsuppdrag?

6. Utforma rummen så att barnen själva kan omforma
Det är viktigt att möblerna i rummen är flexibla i sin utformning och placering i rummet så att barn kan flytta på dem, använda allt material och skapa sina egna rumsliga sammanhang. På så sätt skapas en balans med å ena sidan ett flexibelt rum med många olika lekmöjligheter, som å andra sidan ger ledtrådar till barnen för vilka slags handlingar som kan ske i rummet. Barnen ska få flytta på saker från rum till rum, utan att det blir okontrollerbart och kaotiskt. 
Genom att ge barnen fler alternativ än antingen det ena eller det andra visas en öppenhet och möjlighet för deras medskapande av sina fysiska rum. Barnen får flera möjliga rum, handlingsmöjligheter och förhållningssätt till livet som pågår.

7. Begränsa inte leken genom för mycket leksaker
Leken i rummen bygger i mindre grad på leksaker än man som vuxen kanske tror. När barnen leker är leksaker ett stöd i leken men inte det som styr, om de inte görs styrande av de vuxna. Vissa leksakers rumsliga placering eller ett alltför tydligt (genus-)kodat lekmaterial som placeras på vissa platser kan hindra en fri lek. Det är positivt för barns sociala lärande och språkliga utveckling om man lyckas utveckla hur leksaker tydligt kan vara del av leken utan att styra den för mycket. Men det förutsätter att vuxna aktivt deltar i leken och inte lämnar barnen. 
När varje föremål kan vara många olika saker blir världen rikare och kreativiteten större.
Barnen lär sig att det inte bara finns en sanning, ett givet svar eller en viss möjlighet. Vilka leksaker/föremål är sådana?

8. Använd föremål, leksaker och möbler som är i barnens storlek och som är lätta för barnen att flytta själva
Förskolans väggar är oflyttbara gränser men det går att lösa med möbler och material i barnens storlek. Med föremål i barnens skala kan de forma sin egen miljö. Ha inte öppningar skapade för vuxna kroppar eller alltför små saker skapade för fingerpill, utan föremål i storleken däremellan. Leken påverkas positivt med fysiska föremål i en skala som barnen kan leka i, som flyttbara hyllor och lågt sittande öppningar i väggar som bara barn kommer igenom. Föremålen blir föränderliga i deras händer, anpassade för deras kroppar.

9. Låt rummen bidra till att barnen kan röra sig fysiskt – i rummen och mellan rummen
Barns lek rör sig både i rum och mellan rum om det finns plats och möjlighet till det. I rum som är övermöblerade eller för “färdiga” möblerade riskerar leken att bli stillasittande och i vissa fall begränsad. Barns lek kan utmanas av rummens möjligheter, få nya riktningar och ta sig andra uttryck. 
Att skapa sådana rum bidrar till ett större spektrum av möjliga lekar – därmed också breddad lekkompetens. Ur ett framtidsperspektiv rustas barnen för en mer föränderlig värld och ur ett lekperspektiv blir det ju mycket roligare. När ramarna inte är så snäva är alla kompetenta och det blir ett mer inkluderande perspektiv på verksamheten och barnens lek.

10. Skapa möjligheter till insyn och utblick
Låt rummen på förskolan stärka insyn och utblick till andra pågående lekar. Barn vill gärna ha kontakt med andra barn i en pågående lek. Vi har sett hur olika slags lekhål i väggen, fönster eller möjligheter till enkel avskärmning bidrar till lekar som håller i tid och rum. 
Alltför stora eller öppna rum kan hindra detta för att rummen blir för svåra att greppa och tolka för barn. Att ha lagom mycket insyn till sin egen lek och utblick till andras lek både i ett och samma rum och mellan olika rum hindrar inte koncentrationen på den egna leken utan kan i stället utveckla den. Glipor, förskjutningar, vändningar i rummen kan vara positiva.

11. Överblicka förnyelsen från start till mål, redan i börja
En överblick av hela förändringsprocessen från start till mål kan underlätta ombyggnaden av förskolerum så att de blir socialt inkluderande. Överblicken gör det lättare att se hur olika insatser och intressenter kan kombineras för att uppnå målet. Fundera först på vilka behov som ska mötas, till exempel hos barnen, föräldrarna, förskolepersonalen, arkitekterna, kommunförvaltningarna och kanske till och med staten. För att förstå vad som behöver förändras kan nuläget sedan undersökas på olika sätt t.ex. genom deltagande observationer, intervjuer med berörda och fotoelicitering. 
Nästa steg är att skapa ritningar för eventuell ombyggnad av lokalerna och för nya möbler som sedan förverkligas och testas i den vardagliga verksamheten. Efter insatsen kan man göra nya observationer, intervjuer, fotoelicitering m.m. för att fånga in eventuella skillnader i upplevelsen och användningen av rummen. Vissa ombyggnader och möbler kan sedan justeras utifrån det.

12. Utbilda pedagoger och tjänstepersoner i normpedagogik
Normer är synliga i det som byggs. För att öka medvetenheten om vilka normer som byggs in i förskolans arkitektur behövs de synliggöras. En norm som kan förstärkas är inkludering. Rummen kan inkludera beroende på hur de byggs och används. Ett stort, så kallat läsbart rum inkluderar mer än ett stort kalt rum. På samma sätt blir en vägg med hål och luckor och fönster mer inkluderande än en stängd fast vägg som skapar gränser snarare än samarbete och samförstånd men ändå en viss grad av avskildhet och kontrollerbarhet. 
Ett rum kan användas på oändligt många vis. Och vill vi uppnå något specifikt så måste kunskap vägleda dem som ska skapa och använda rummen. Om inte kunskap om normer och normers relation till lek och lärande är förankrat hos dem som använder rummen kommer mycket annat att ske, till exempel ett omedvetet återställande av rummens funktioner. Återigen: man måste alltid komma ihåg att förskolan är för barnen. Att inkludera dem i byggprocessen har ett etiskt, moraliskt och demokratiskt värde.
Barnen ska få äga sin miljö.

Mia Heikkilä

Mia Heikkilä

Docent i pedagogik och lektor vid Mälardalens högskola. Har skrivit boken Arbeta med jämställdhet i förskolan (Gothia Fortbildning) tillsammans med Lisa Andersson Tengnér. Boken utgår från konkreta exempel från förskolor och från pedagoger som på olika sätt arbetat för att främja jämställdhet och jämlikhet. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant